Let's communicate! GO TO: RITA.nu

Ibland stannar man upp, tar ett stadigt grepp om sitt eget nackskinn och ruskar om. Varför kan man inte bara vara så där helt vanlig och nöjd som alla andra? Varför krångla till det för sig när man skulle kunna vara helt normal? Kreativitet som är som bäst när den spretar åt alla håll och växer ohämmat på tak och väggar. När den förgrenar sig ut genom fönster och klättrar uppför skorstenar och in i folks hjärnor. Poppar popcorn där inne. Polerar ögongloberna med smör och spottar kärnor ur öronen. Men den är svårflörtad och svårhanterad. Alltid svårt oplanerad, fast det är sånt vi förtränger. Som svin som letar tryffel ger vi oss istället ut i googledjungeln för att rensa bort skiten och suga i oss av det goda. Inspirationen! Vi hittar ett foto. En sida med mönster. En gammal tavla. Med jord i trynet och småsten mellan tänderna går vi hem och sorterar dagens fynd. Försöker trolla fram ett collage av form och färg, en trampolin att hoppa mot högre höjder ifrån. Vi vet egentligen inte vart, har inte koordinaterna eller så, vet bara att vi ska uppåt. Först från hustak och in i folks höstdeprimerade småhjärnor, ruska om och skaka liv i. Sedan poppa och polera. Mellanlandningen på hustaket kräver sin kreativitet. Det är där vi skapar på riktigt, (föda idéer kan man göra på markplan). Sedan granskar vi vårt verk, trycker dit en kråka längst ner i högra hörnet och hoppar. För det är verkligen fantastiskt det här med kreativitet. Det finns få saker som kan skapa en så stark motivation utan att behöva peka med hela handen på ett konkret mål. Vi hoppar alltså, med våra verk som fallskärmar över huvudet - slår i marken förstås, men reser oss som duracellkaniner. Vi vill ju bara ruska om andra så som vi själva blir omruskade. Vi använder inte ens ord som beröra, eftersom sättet att bli omruskad på måste innebära mer än så. Vi vill sprida både förtjusning och avund. Platta små önskemål, som man inte kan kräva mycket mer av än motivation - vilket vi är glada för - men trots allt önskemål, som dessutom står över tristess och menlösa känslor som förnuft och tålamod och sånt. Så till slut släpper vi greppet om vårt eget nackskinn och skakar av oss känslan av misslyckande. Tänker på att till skillnad från alla nöjda normala vanliga människor, har vi kreatörer visserligen ofta tråkigt, men vi lider sällan av tristess. Det är nog därför det är så fantastiskt det här med kreativitet. För att det får oss att gå och gå och gå. En pinne i röven skulle man kunna säga. Man vill inte gärna stanna, ännu mindre blicka bakåt. //RITA "Hjärnan är egentligen en dödskalle som sjörövarna har på sin flagga" -Henrik, 7 år (Ur boken Gamla tanter lägger inte ägg -Levengood, Lindell)

1 kommentar:

Rainer E. Rühl sa...

Great works you do! I like your Style – especially the characters! Very impressing!