Octomom.

madonna.

lady Gaga

swedish boys. FILIP & FREDRIK.

swedish profile. Alex Schulman.

kind of unbalanced. The Amy Whinehouse. Like her music.

Ibland stannar man upp, tar ett stadigt grepp om sitt eget nackskinn och ruskar om. Varför kan man inte bara vara så där helt vanlig och nöjd som alla andra? Varför krångla till det för sig när man skulle kunna vara helt normal? Kreativitet som är som bäst när den spretar åt alla håll och växer ohämmat på tak och väggar. När den förgrenar sig ut genom fönster och klättrar uppför skorstenar och in i folks hjärnor. Poppar popcorn där inne. Polerar ögongloberna med smör och spottar kärnor ur öronen. Men den är svårflörtad och svårhanterad. Alltid svårt oplanerad, fast det är sånt vi förtränger. Som svin som letar tryffel ger vi oss istället ut i googledjungeln för att rensa bort skiten och suga i oss av det goda. Inspirationen! Vi hittar ett foto. En sida med mönster. En gammal tavla. Med jord i trynet och småsten mellan tänderna går vi hem och sorterar dagens fynd. Försöker trolla fram ett collage av form och färg, en trampolin att hoppa mot högre höjder ifrån. Vi vet egentligen inte vart, har inte koordinaterna eller så, vet bara att vi ska uppåt. Först från hustak och in i folks höstdeprimerade småhjärnor, ruska om och skaka liv i. Sedan poppa och polera. Mellanlandningen på hustaket kräver sin kreativitet. Det är där vi skapar på riktigt, (föda idéer kan man göra på markplan). Sedan granskar vi vårt verk, trycker dit en kråka längst ner i högra hörnet och hoppar. För det är verkligen fantastiskt det här med kreativitet. Det finns få saker som kan skapa en så stark motivation utan att behöva peka med hela handen på ett konkret mål. Vi hoppar alltså, med våra verk som fallskärmar över huvudet - slår i marken förstås, men reser oss som duracellkaniner. Vi vill ju bara ruska om andra så som vi själva blir omruskade. Vi använder inte ens ord som beröra, eftersom sättet att bli omruskad på måste innebära mer än så. Vi vill sprida både förtjusning och avund. Platta små önskemål, som man inte kan kräva mycket mer av än motivation - vilket vi är glada för - men trots allt önskemål, som dessutom står över tristess och menlösa känslor som förnuft och tålamod och sånt. Så till slut släpper vi greppet om vårt eget nackskinn och skakar av oss känslan av misslyckande. Tänker på att till skillnad från alla nöjda normala vanliga människor, har vi kreatörer visserligen ofta tråkigt, men vi lider sällan av tristess. Det är nog därför det är så fantastiskt det här med kreativitet. För att det får oss att gå och gå och gå. En pinne i röven skulle man kunna säga. Man vill inte gärna stanna, ännu mindre blicka bakåt. //RITA "Hjärnan är egentligen en dödskalle som sjörövarna har på sin flagga" -Henrik, 7 år (Ur boken Gamla tanter lägger inte ägg -Levengood, Lindell)

We love it, don't we? I övermorgon börjar massvaccineringen här i krokarna, d v s dags att förbereda sig för eventuell förlamning, fingrar som växer, andnöd samt koma om man ska tro tidningarna. Men, hellre det än grisfeber. Man måste förstås minnas sitt svenska hjärta och tveka lite lagom. Begrunda fakta, för- och nackdelar. Väga av och an med händerna knäppta bakom ryggen. Tåspets. Häl. Tåspets. Häl. Vi friska fräscha själar väljer kanske att tro att vi överlever och först och främst och framförallt att mindre friska fräscha kroppar redan fått sig en dos i armen (vi lider således inte brist på medmänsklighet, ej heller moral när vi hoppar vaccineringen). Vi som tillhör någon av riskgrupperna står och väger med tanke på den risk man som redan utsatt måste ta, för att skydda sig. Och så där håller vi på. Tåspets. Häl. Vi är ju trots allt lite glada att kunna prata om annat än väder och vind. Nu har vi Zlatan. Berlinmuren. Idol. OCH Svininfluensan. //RITA "Förr i tiden hade de inte uppfunnit grisen än. Då fanns bara vildsvin... och så Adam och Eva" - August, 5 år (Ur boken Gamla tanter lägger inte ägg - Levengood, Lindell)

Julen närmar sig. Höstmörkret faller. Vi får julklappsångest och brygger Classic Mellanrost. De dagar vi vill vara lite speciella; Classic Elbrygg Svea. Same shit, men allt för att inte falla med löven. Blöta regntunga asp eller lönn eller ännu värre björk, som klibbar mot rutan och lappar gatan vill ingen halka på. Eller fastna under. Vem vet vart man kan hamna höstdystra dagar som dessa. Vi klagar på att skorna blir smutsiga och gnider av lövslasket med handen, skakar av det i mörkret precis som ångesten över att leva i ett av de mörkaste länderna i världen. Innerst inne förstås innerligt tacksamma över att ha något att se fram emot till skillnad från alla de länder som lever i ständigt solsken - hmpf! Vi fäster skygglapparna och fokuserar på skärmen, på kaffet, på musiken som strömmar ut från Spotify - mellan reklampauserna eftersom ingen brytt sig om att uppgradera till Premiumversionen. Reklamen som var tredje låt förresten nöter hål i skallen. Känns som hos tandläkaren, en irriterande frekvens och ett ivrigt nötande på samma ställe. Men nu: Skygglapparna. Kaffet. Skärmen. Kaffet. Skärmen. Gott folk, här har ni en illustratör som ännu lever! Välkomna till min blogg. //RITA "Det är bra att hålla sig i livet så länge som möjligt, för när man dör gräver de ner en i jorden och då hjälper det inte hur mycket man än sparkar." Tora, 6 år (ur boken Gamla tanter lägger inte ägg - Levengood, Lindell)

Har ni tänkt på att saker och ting förändras? Det har ni förstås. När jag växte upp hade jag en kompis som hade en morfar som hade en naken tant på armen. Ja, en tatuerad tant då. Det här var början av 90-talet. Gubben var nästan helt tandlös, rökte pipa, luktade konstigt och åt alltid makrill med majonnäs på källarfranska. Vi tyckte att han var småläskig. Han vek upp skjortärmen och visade tanten. Tatueringar var allmänt småläskiga oavsett vad de föreställde. Särskilt när de satt på äldre män och kvinnor. När de satt på någons morsa (som hette Kitty eller Gittan eller Titti eller Nettan) så hade de en massa parfymflaskor, hårspray och smink i badrumsskåpet och två paket Blend på spisen. Vi barn däremot, skulle aldrig i livet vilja tatuera in något i huden och bli som dom. Aldrig. I. Hela. Livet. Men ni vet det där om att saker och ting förändras? Tio år senare var det inte längre äckliga makrillsgubbar och Gittan-morsor som hade tatueringar - eller rättare sagt; Makrillsgubbarna dog och Gittan-morsorna blev Gittan-gummor och dom såg man sällan ute. Alla föräldrar varnade för infektioner och allt möjligt trams som att man skulle ångra sig efter ett tag så vi gick raka vägen till den hippaste tatueraren, han från London med stål i ansiktet, och lät honom gå loss och skapa något "unikt" på våra fjuniga ryggar. Det var inte precis som att vi skulle börja röka pipa, lukta konstigt och äta makrill på källarfranska bara för att vi var lite impulsiva och fria och vuxna, typ. Men ni vet det där om att saker och ting förändras? Snart är vi trettio och Gittan-morsor och Makrillsgubbar, eller vi är det redan, för ungdomarna snackar bakom våra ryggar (som vi för all del smidigt döljer med långa tröjor och höga jeansmidjor) och vi ser på våra små barns fjuniga ryggar och tänker Oh Du Milde Gud Förbarma Dig när vi kysser deras pannor godnatt. Så det där om att saker och ting förändras, saker och ting förändras inte alls. Saker och ting är som de alltid har varit. //RITA "Näsan är en sorts vägvisare" -Julian, 5 år (ur boken Gamla tanter lägger inte ägg - Levengood, Lindell)

Det är Fars Dag på söndag! Alla pappor ska firas! Min pappa ska få vad alla pappor - särskilt de som limmar ihop sina flugor med limpistol - kan behöva, så här i högtidernas tecken. Jag har gjort den själv, guiden, för någon riktig sidenfluga blev det inte. Men själva guiden kan du skriva ut på söndag och sätta bredvid spegeln! Den är naturligtvis spegelvänd, inte för att det har större betydelse än att det är ett moment du alltså inte behöver fundera över. Sen är den också lite snyggare än alla andra guider man hittar på nätet. Lite mer pedagogisk. Lite bättre. Klicka på "Läs Mer" nedan för själva guiden!